Hur genuin kan man framstå som, när allt känns så tvunget; hur kan man skapa något från denna känsla av skyldighet till att framstå och känna på ett vis? Hur kan man nå en annan människa, när man känner sig som ett tomt skal utan innehåll?

 

Inga band blir starka nog. Vid minsta stöt vittrar de sönder; sidor av gamla böcker som faller ut och blir oläsbara. Hur kan man bygga stabilitet på en grund som är så skakig och skör? Det första slaget är alltid viktigast, annars faller allt annat samman. 

 

Är det någon som ser; som märker av bandets skörhet; ser hur den, lina för lina, börjar falla isär vid varje vindpust? Små bitar som sveps iväg, sprids över hela världen tills dess förmåga att återställas har tynat bort och en endaste tråd håller ihop det som kanske en gång var så mycket mer. Hur länge kommer den hålla, innan den brister? 

 

Vad händer, när den väl gör det?