Det finns en viss charm med att sitta och skriva med en rykande kopp te vid ena sidan av datorn. Att ta en liten klunk när orden sitter fast, nästan som en symbolisk gest av att behöva rensa halsen med förväntningen att tankarna ska flöda fritt och orden komma fram bättre. 

 

Jag har inte alltid varit en tedrickare; det var väldigt länge som jag tyckte att te var motbjudande. Och det gör jag fortfarande, om jag dricker te som jag gjorde på den tiden - med mjölk och socker. Nu för tiden dricker jag min te med en sked honung och tycker att det förhöjer smaken, snarare än att dämpa, som jag tycker att både mjölk och socker gör. 

 

Men även när jag inte tyckte om te har jag alltid tyckt om tanken av att dricka te. Jag har ofta en konstig fixation vid små detaljer som jag sett i filmer, eller läst i böcker; som jag gärna själv vill göra. Jag såg till exempel framemot att börja gymnasiet endast för det faktum att jag skulle få möjligheten att åka tåg till skolan och dricka ta-med-kaffe på vägen. Många gånger har jag velat sätta mig i ett mysigt café och skriva, endast för att komma fram till att det oftast är distraherande att lyssna på andra prata medan man försöker skriva. Att dricka te och njuta av en bra bok i en för stor fåtölj med fötterna uppdragna eller sitta på ett fönsterbräde och titta ut på natthimlen med en stor kopp te och en filt runt axlarna.  

 

Jag vet inte var fascinationen över att uppleva dessa saker kommer ifrån; ibland blir jag fortfarande ivrig och alldeles pirrig över att åka tåg och dricka kaffe..