Var försvann barndomens lyckliga dagar, när smärtorna hade ett slut, och ett leende lyste upp vardagen? Hur kan jag återigen finna ett leende som inte döljer de hysteriska skriken, hitta ett andetag som inte gör ont? 

Jag håller på och förlorar greppet om mig själv, har gjort det under en längre tid. Var finns jag i världens spektrum, vem är jag bland alla andra? Var kan jag hitta viljan att fortsätta leva, viljan att beskåda alla världens under; inte bli nertyngd av dess mörker?