Efter sportlovet 2007, när jag var elva år gammal, började jag i en ny skola. På den tiden var jag extremt blyg och osäker på mig själv och jag hade ingen aning om hur man skulle prata med andra människor för att få vänner. Jag trodde inte heller för den delen att någon faktiskt ville vara min vän. Trots detta ville jag passa in, och jag hade föreställningen om att jag behövde se annorlunda ut för att bli accepterad, att jag inte var bra nog som jag var. 

 

Så jag började sminka mig, och klä mig i kläder som jag trodde skulle passa in bland alla andra. Jag gjorde inga försök för att sticka ut från mängden, till en början. Förändringen var inte tillräcklig, kände jag. För även om jag hade smink på mig, och anpassade min stil, så var jag fortfarande ensam. 

 

Jag smetade på ännu mer smink, och istället för att vara ett sätt för mig att passa in, blev sminket min mask. Jag började klä mig annorlunda, försökte sticka ut så mycket som möjligt; som om jag ville berätta för världen att jag faktiskt mådde bra, och inte behöver någon annan. De dagarna jag mådde som sämst var de dagarna som jag lade ner mest tid på mitt utseende. 

 

Och så var det i princip hela högstadiet. Jag finner det ironiskt när jag tittar tillbaka, och kommer ihåg hur folk berömde mig för att jag var så modig som vågade klä mig så annorlunda, och vara mig själv, när jag egentligen gjorde allt för att dölja mig själv från världen. Dölja hur mycket jag bara ville försvinna, och aldrig återvända. Inte dö, men inte heller vara vid liv. 

 

Under gymnasiets två första år fortsatte jag att experimentera, men nu blev det en hobby; masken smälte och istället tog kreativiteten över. Sminket blev en hobby jag förnekat mig själv i flera år. Det handlade inte längre om att dölja och förändra. Jag började sakta se mig själv i ett annat ljus. 

 

I slutändan så förändrar inte smink vem du är som person. Du kanske blir mer självsäker när du vet att du kan dölja finnarna och de mörka ringarna. Smink kanske ger dig chansen att känna dig mer bekväm i dig själv, men du blir inte någon annan. Det är fortfarande du som tittar tillbaka på dig själv i spegeln på morgonen. 

 

Det är inte fel att använda smink som ett verktyg för att må bättre själv. Det är endast en temporär lösning, men det hjälper, det gör det verkligen. Däremot måste man till slut komma till insikten att man kan vara vacker med och utan smink. Om du fortsätter att lägga på lager efter lager av smink, utan att acceptera dig själv precis som du är, kommer du lida mer än om du lär dig att se på ditt ansikte som ditt.

 

En gång i tiden behövde jag smink för att känna att jag var värd någonting. Det var först nyligen, på väg hem från stan efter att ha träffat en kompis som jag insåg hur bekväm jag är med att gå ut utan att ha fixat ansiktet först. Jag satt på det nästan helt tomma tåget, hela rutinen gjord på ansiktet; bet av bitar av det flagnade läppstiftet och kände mig allmänt obekväm med lager av CC-cream, puder, bronzer och blush på, ansiktet kändes stelt och jag längtade efter att komma hem så att jag kunde tvätta bort allt. 

 

Nej, jag har fortfarande inte lärt mig att älska mig själv fullt ut. Jag kan inte heller med säkerhet påstå att det någonsin kommer ske. Det finns fortfarande mycket som jag tycker är fel med mitt ansikte, men det blir inte bättre om jag, varje gång jag känner mig osäker, försöker dölja allt jag ogillar med mig själv.